Fotboll, piano eller varför inte schack? De flesta har någon form av fritidsintresse som man brinner starkt för, vissa har utövat aktiviteten sedan barnsben medan andra har börjat i vuxen ålder. Men vad är det egentligen som avgör vilka som blir proffs inom ett visst fält och vilka som fördelas till den breda massan av ihärdiga entusiaster som bara lyckas bli helt okej? De flesta har hört talas om begreppet 10 000 timmars-regeln – men vad innebär den egentligen? För att bli riktigt framgångsrik på något krävs det givetvis en stor mängd tid för att träningen ska ge resultat. Men att tiotusen timmar skulle innebära en magisk gräns för att uppnå expertkompetens, inom vilket område som helt, stämmer det verkligen?
Vad är 10 000 timmars-regeln?
Enkelt uttryckt bygger 10 000 timmars-regeln på att precis vem som helst kan bli expert på precis vad som helst. Det ska emellertid tilläggas, så länge denne någon är beredd att lägga 10 000 timmars övning på att uppnå målet. Träningen ska därutöver vara målfokuserad, utmanande och innefatta kvalificerad feedback. Med hjälp av mentala visualiseringar och helst individuell träning tillsammans med en kvalificerad handledare, menar teorin att expertnivå kan uppnås inom nästan vilket område som helst.
10 000 timmars-regeln har både hyllats och kritiserats kraftigt sedan den myntades i början på 2000-talet. Det talas om att teorin är förenklad och generaliserande, att hård träning inte kan tävla mot medfödd talang och att det är omöjligt att gradera en exakt siffra på hur många timmar som krävs för att bli proffs på något. Andra uppfattar teorin som inspirerande och motivationshöjande, där den egna förmågan till självdisciplin och hård träning i slutändan är det som avgör.
Bakgrund
Den svensk-amerikanske forskaren K. Anders Ericsson har under sin karriär studerat de bakomliggande orsakerna till att vissa individer uppnår en högpresterande expertisnivå medan andra inte gör det. Han påvisar i en av sina studier vid Florida State University att medfödd talang har en mycket liten påverkan på huruvida en person lyckas bli proffs inom ett visst område, och att det istället till betydande del handlar om hur mycket tid det läggs på träning samt hur denna träning utformas. K. Anders Ericsson drar sig dock för att bekräfta 10 000 timmar som en exakt siffra, och menar att detta är aningen godtyckligt. Ericsson utvecklar detta ytterligare i boken Peak – Vetenskapen om att bli bättre på nästan allt. I boken hävdar Ericsson att det varken är medfödd talang eller enbart tid som avgör vem som blir bäst inom ett fält. Istället lyfter han hur varje individ har möjlighet att påverka sin prestation, och att de flesta är kapabla till så mycket mer än de tror. Samtidigt framhåller han, som även titeln till boken indikerar, att regeln innefattar bara nästan allt.
Begreppet 10 000-timmar formulerades i populärvetenskapliga kretsar av Malcolm Gladwell som har baserats på forskning av K. Anders Ericsson. Malcolm Gladwell är en engelsk-kanadensisk författare, föreläsare och journalist. Sedan 1996 skriver han för The New Yorker, och har tidigare arbetat på Washington Post som vetenskaps- och ekonomireporter. Han släppte år 2008 boken Outliers: The Story of Success. och gjorde därmed resultatet från Ericssons forskning till internationell kännedom. År 2014 släpptes boken översatt till svenska med titeln Outliers: 10 000-timmarsregeln och andra framgångsfaktorer. I boken frågar Gladwell vad Beatles och Bill Gates har gemensamt, och varför asiatiska barn är så framstående inom matematik. Han lyfter också hur största andelen av det kanadensiska landslaget i ishockey är födda under årets första kalendermånader och varför människor med exakt samma höga nivå av intelligens trots det kan ha helt olika livsöden. Han tar sedan med sig läsaren på en utforskande diskussion kring huruvida det är faktorer som hård och målmedveten träning, alternativt medfödd talang, som är avgörande för att uppnå högpresterande framgång. Teorin om 10 000 timmar utvecklades snart efter böckernas utgivning till att bli en regel, något som K. Anders Ericsson aldrig hävdade i den ursprungliga studie som Gladwell utgått ifrån.
Teorin om 10 000 timmar fick ett stort genomslag när den först formulerades till omvärlden. Kanske var det inte så förvånande, teorin öppnade för att vem som helst kunde bli bäst inom vilket område den än önskade, samtidigt som medfödd talang nästintill förkastades. Vissa menar att teorin har inneburit att fler människor motiverats till målmedveten träning och att utvecklingen för dessa antagligen har gått mycket snabbare än den skulle gjort annars. Teorin har också mött mycket kritik genom åren, inte minst i formuleringar som att den är mycket generaliserande och förenklad.
10 000 timmar-regelns tre komponenter
Anders Ericsson skiljer i sin forskning mellan naiv övning och målmedveten övning. Det räcker med andra ord inte enbart att träna utan målsättningar och konstanta utmaningar om man på riktigt vill bli expert på något. Att enbart dyka upp på fotbollsträningen men sedan inte utmana sig själv i de olika övningarna kommer inte leda till en proffskarriär. Träningen ska, enligt Ericsson, utformas till att innefatta:
- Handledd övning från erfarna tränare
- Mentala representationer
- Målmedvetna och utvecklande övningar
Handledd övning
Med handledd övning åsyftas enskild träning tillsammans med en erfaren coach eller lärare. Genom individuell träning kan utövaren regelbundet tilldelas feedback, samtidigt som hon eller han får stöttning i att uppehålla sin motivation. Utövaren ska tilldelas uppgifter anpassade efter dennes nivå, men övningarna ska hela tiden utmana utövaren till att nå lite längre. Genom att ideligen träna på att gå utanför sin bekvämlighetszon, och genom att hela tiden utmana sig över den gräns man precis nått fram till, kan utvecklingen hela tiden röra sig framåt. När en kvalificerad handledare lägger all sin uppmärksamhet på en person kan styrkor upptäckas tidigt samtidigt som svagheter kan uppmärksammas innan dåliga vanor hinner sätta sig.
Mentala representationer
Inom både affärsvärlden och idrottsvärlden pratas det mycket om mentala representationer. Detta är en form av kontextbaserat sätt att inpränta information i hjärnan, och därmed förbereda denna på när ett liknande skede ska utspela sig i verkligheten. Detta innebär en förmåga att kunna föreställa sig, visualisera, ett verklighetstroget scenario som man önskar uppnå inom sin bransch eller sport. Genom att visualisera en specifik situation kan man också förutse vad som ska komma att hända härnäst och när ett liknande scenario utspelar sig i verkligheten är man beredd och kan agera snabbt på det sätt man bestämt sig för. Exempel på visualisering kan vara en slalomåkare som föreställer sig hur denne parerar varje sväng fram till mållinjen. Ytterligare ett exempel är hur en golfspelare ser framför sig den exakta bana som bollen måste ta för att nå hålet, för att sedan slå bollen med detta scenario i åtanke. Ericsson menar att, ju bättre en utövare är på att koda in mentala representationer, desto bättre och effektivare beslutsfattningsförmåga får personen när det är skarpt läge.
Målmedveten övning
Med naiv övning menas träning som sker oreflekterat och utan tydligt satta mål, exempelvis onödiga repetitioner. Målmedveten övning sker däremot med hjälp av bestämda riktlinjer, där varje övning har som syfte att bidra till att uppnå mål. Dessa mål ska vara välformulerade, mätbara och specifika – detta möjliggör för att kunna utforma relevanta övningar och för att enkelt kunna avgöra när målet kan anses uppfyllt. Motsatsen till väldefinierade mål är de som är svagt definierade. Diffusa mål är inte bara svåra att mäta måluppfyllelse på, de tenderar också att inte ge en tydlig fingervisning om hur man bör öva för att nå dem.
Ytterligare ett centralt område i målmedveten övning är fokus. Det krävs en stor gnutta närvaro och medvetenhet i träningen för att kunna uppnå expertstatus, oavsett vilket område utövaren verkar inom. För ett gott fokus krävs det oftast att utövaren själv vill utvecklas och förbättras, samt att denna har positiva känslor relaterade till träningen och att lyckas.
Förutom väldefinierade mål och fokus krävs kvalificerad återkoppling för att träning ska kunna anses målmedveten. Detta innebär att utövaren får regelbunden feedback på hur denne åstadkommer i relation till målen, och vad som behöver tränas mer på. Helst ska fel och brister identifieras tidigt, så att utövaren har möjlighet att träna bort detta innan det blir alltför inövat. En utövare som från ett tidigt stadie fått hjälp att identifiera brister och problemområden kan snart lära sig att sköta större delen av sin utveckling på egen hand.
10 000 timmar i verkligheten
Teorin om att vem som helst kan bli expert på ett utvalt område genom 10 000 timmars träning har inspirerat massor av människor sedan begreppet spreds över världen. Det har bland annat resulterat i målmedveten träning för barn redan i tidiga år med syfte att maximera mängden tid som barnet ägnar åt aktiviteten under sin uppväxt. Denna typ av applicering av teorin är visserligen strängt kritiserad, eftersom det riskerar att leda till skador och utbrändhet i unga år.
Men det är inte bara i barnfamiljer som teorin om 10 000 timmar har tolkats som en fullt fungerande regel. Ett känt exempel är hur den förut okända 30-åriga Dan McLaughlin bestämde sig för att säga upp sig från sitt jobb som professionell fotograf för att istället satsa all sin vakna tid på att bli golfproffs. Det intressanta med McLaughlin var att han aldrig hade spelat golf innan. På hans blogg The Dan Plan fick omvärlden följa hans projekt, och snart syntes han i både TV och tidningar. Även om Dan McLaughlin inte uppnådde sitt mål att bli golfproffs har han åtminstone lyckats göra sitt namn internationellt genom att ge det ett försök.
Regeln om 10 000 timmar har diskuterats vid ett flertal tillfällen i svensk media och politik. Bland annat har det debatterats hur barn födda under olika delar av året tillges olika förutsättningar, där barn födda i början av året har fått fler möjligheter att öva. Detta har bland annat resulterat i att flera idrottsföreningar haft på sin agenda att dela upp barn födda på olika delar av året i olika lag. Inspiration från teorin om 10 000 timmar användes dessutom för att skapa en svensk komedifilm med samma namn, där huvudpersonen Eric vinner en stor summa pengar på lotteri och därefter bestämmer sig för att byta ut sin trista karriär mot att följa sin dröm och bli fotbollsproffs.
Kritik mot 10 000 timmar
Nämnd den vetenskapliga teori som inte innefattar någon form av problemområden eller är i viss mån kritiserad. 10 000 timmars-regeln är inte ett undantag från regeln, istället finns det både externa och interna anmärkningar på regeln i fråga.
Tidsaspekten är inte allt
Anders Ericsson menar till att börja med att teorin är en grov förenkling, och kritiserar därmed sin egen teori. Ofta benämns enheten 10 000 timmar som det enda en person måste fullgöra för att bli proffs inom ett område, men där hävdar Ericsson att man missat de tre komponenter som behöver innefattas för att träningen ska anses kvalificerad. Dessa är, som tidigare nämnts, handledd övning, mentala representationer och målmedveten övning. Att enbart utgå från tidsaspekten, men att sedan varken utmanas eller bli uppmärksammad på problemområden, kommer med andra ord inte att leda till högprestation.
Ingen exakt siffra
Det specifika måttet på 10 000 timmar är inte heller formulerat med exakthet, utan kan tolkas som en bred generalisering. För vissa områden behövs inte så många timmar för att uppnå expertkompetens, på andra krävs det istället dubbelt så många. Dessutom kan sådant som kontakter och tur vara avgörande för vem som når elittoppen. Enheten 10 000 timmar är snarare formulerat som en indikation om att vem som helst har möjlighet att uppnå vad som helst med rätt mängd och rätt typ av träning. Det är också en tydlig fingervisning om att tid och avgränsat fokus är nödvändigt för att nå världsklass, det finns inga genvägar. Det betyder också att de som börjar träna en kompetens som barn har ett massivt försprång mot de som börjar i senare år.
Medfödda faktorer
Att vem som helst kan uppnå vad som helt är ytterligare en generalisering. Självklart avgör sådant som kroppstyp och gener när det kommer till olika former av idrott, och för att bli bra på matematik krävs det givetvis viss medfödd talang. Att vara liten till växten kan vara en fördel för gymnaster, medan en större kroppshydda är önskvärt i amerikansk fotboll. Dessa faktorer kan bara till viss del påverkas, och beror till största del på vilka gener man föds med. Även i mer intelligenskrävande aktiviteter, som schack, har den medfödda hjärnkapaciteten en stor påverkan, menar forskare.
Kritik mot appliceringen
Ytterligare kritik riktas mot hur 10 000-timmarsregeln appliceras. Inom både enskilda familjer och i idrottsföreningar kan teorin upplevas som stressande, och barn motiveras att från tidig ålder lägga väldigt mycket av sin tid och sitt fokus på målinriktad träning inom ett avgränsat område. Dessvärre sker detta inte sällan på bekostnad av att aktiviteten ska vara rolig och stimulerande för barnet, som istället tvingas arbeta prestationsinriktat från en tidig ålder. Tillkortakommanden förklaras som bristande träning, vilket i det långa perspektivet riskerar att leda till skador och utbrändhet.
Världselit versus helt okej
När man pratar om 10 000 timmars-regeln handlar det om att bli riktigt bra på något och uppnå en så kallad professionell nivå. Dessvärre tolkar många regeln som att det krävs 10 000 timmar för att bli bra på en viss aktivitet, vilket givetvis inte stämmer. För att uppnå en helt okej nivå inom både musik, idrott och de flesta arbetsbranscher krävs det inte alls att man avsätter all sin vakna tid åt målmedveten träning. Istället ser de allra flesta hur utvecklingskurvan är mycket skarp när man precis har hittat ett nytt område man intresserat sig för. Att träna regelbundet och utmana sig själv leder till automatisk utveckling, och för många handlar det i slutändan inte om att bli expert utan snarare om att utforska nya intressen.
Studier som motsätter teorin
Som klargjorts mer än en gång vid det här laget så har teorin om 10 000 timmar mött bred kritik genom åren. Det har även gjorts ett flertal studier i syfte att pröva hypotesen, och faktum är att flera av dessa har påvisat den som rent felaktig. I den vetenskapliga studien Educational benefits of chess instruction: A critical review har forskare exempelvis studerat hur den individuella variationen har skiljt sig mellan personer på expertnivå i schack, och resultatet visade att den som nått proffstitel allra snabbast inom schack gjort det med enbart 1000 timmars övning. Samtidigt fanns det dem som nått samma nivå med upp emot 20 000 timmars träning i ryggen. Det fanns också schackspelare som tränat medvetet i hela 25 000 timmar, men utan att ha nått expertnivå. Liknande resultat återfanns i studier av musiker. Forskarna fördömde teorin, och menade att enheten 10 000 timmar enbart var ett medelvärde.
I studien Deliberate Practice and Performance in Music, Games, Sports, Education, and Professions: A Meta-Analysis påvisar forskare att träning enbart utgör 26 % av variationen i schack, att motsvarande siffra inom musik är 21 %, och för övrig sport så lite som 18 %. Istället menar författarna till studien att det är faktorer som gener, rätt utrustning, rätt tidpunkt, bra tränare med mera som är det mest avgörande för att uppnå expertkompetens eller inte.
