Dramaturgiska Kurvan: Skapa en stark berättelse och ett tydligt berättarflöde

av | 19 jan, 2021

Nästan alla människor har en favoritfilm eller en favoritbok som de älskar och som de inte har någonting emot att se eller läsa om och om igen. Filmen eller boken kan vara inspirerande eller spännande, men någonting som de här favoritfilmerna och -böckerna har gemensamt är att handlingen och berättelsen är strukturerad på ett sätt som trollbinder sin publik. I princip så följer de flesta bra berättelser och historier, om det så är en bok, en pjäs, en film eller en tv-serie, alltid en dramaturgisk kurva.

Dramaturgiska kurvan

 

Oavsett om det gäller en fiktiv historia eller inte så brukar man använda sig av den dramaturgiska kurvan när man skriver eller sätter ihop en berättelse, vilken fungerar som en mall för strukturen och formen på hur berättelsen ska berättas och flöda. Kurvan illustrerar helt enkelt den väg som en berättelse ska ta, och den startar ofta genom att förse läsaren eller tittaren med en tydlig början och introduktion, en mittensektion med en majoritet av berättelsens viktigaste händelser samt ett slut med en, förhoppningsvis, tillfredsställande slutsats.

På pappret så ser den här strukturen ut som en kurva eller en pyramid på ett diagram, varifrån namnet på den här berättartekniken kommer. Den dramaturgiska kurvan byggs upp av och består av olika stadier där händelser sker i berättelsen och det är kurvan som avgör var och när till exempel avgörande events bör äga rum, när handlingen ”peakar” och planar ut och vilket tempo som berättelsen ska hålla. Att följa en strukturerad och bra dramaturgisk kurva kan vara avgörande för att man ska kunna binda och engagera sin publik från start till slut.

 

Den dramaturgiska kurvan

Den dramaturgiska kurvan, så som den ser ut idag, togs fram av den tyska författaren Gustav Freytag på 1860-talet. Freytag använde sig av en pyramidform för att att undersöka och studera vanligt förekommande mönster i historiers handlingar, vilket inkluderade berättelser från antikens Grekland såväl som William Shakespeares pjäser i fem akter. Gustav Freytag menade att varje historia går igenom framför allt fem stycken olika stadier från början till slut, nämligen:

  1. Anslag: En presentation av berättelsen, inklusive vilka berättelsens huvudkaraktärer är och hur de är kopplade till varandra. Anslaget sätter tonen för resten av berättelsen och det är även här som berättelsens centrala konflikt presenteras.
  2. Upptrappning: Berättelsens tempo börjar trappas upp.
  3. Klimax: Upptrappningen når sin kulmen och berättelsens konflikt avgörs.
  4. Avrundning: Frågetecken i berättelsens handling klaras upp, huvudkaraktärerna utvecklas fullt och relationer bryts eller reds ut.
  5. Upplösning: Berättelsens slut kan antingen vara glatt och kännas tillfreds för publiken, eller vara ledsamt eller öppet och lämna publiken med frågor.

Den dramaturgiska kurvan är ett essentiellt verktyg när man skriver en berättelse och utvecklar en historia. Grundmodellen av den dramaturgiska kurvan består av de fem stycken delarna som nämns ovan, men ibland kan modellen ha flera steg än så. Till exempel så förekommer det kurvor som består av sex eller sju stycken delar, till exempel med en fristående ”presentation av konflikt”-fas intryckt mellan det första och andra steget i Freytags kurva. Nedan följer en mer djupgående förklaring av var och en av dem fem stadierna av den dramaturgiska kurvan som tillsammans bygger upp och skapar en komplett och spännande berättelse.

Anslag

Den dramaturgiska kurvan inleds med en presentation av berättelsen. Presentationen innehåller bland annat bakgrundsinformation som kan vara viktig för att publiken ska förstå handlingen i resten av filmen eller boken. Det är dock viktigt att balansera mängden bakgrundsinformation som man inkluderar, så att inte berättelsens början blir för tung och för mycket för att ta in för publiken.

Publiken kommer att vara intresserad av bakgrundsinformationen så länge den inte tar allt för mycket uppmärksamhet från berättelsens faktiska handling. Man måste således balansera mängden bakgrundsinformation med mängden action och en handling i rörelse, för att dels väcka och dels behålla publikens intresse. Anslaget innehåller även en introduktion till de olika huvudkaraktärerna (det vill säga vem), platsen där berättelsen äger rum (var) och omständigheter så som tidsram och när berättelsen utspelar sig (när). I berättelsens inledande del blir publiken också introducerad till handlingens centrala konflikt, vilken resten av filmen eller boken sedan handlar om. Här sätts helt enkelt berättelsens ton.

Hur långt anslaget och berättelsens inledande del är beror på hur lång resten av berättelsen är, hur mycket bakgrundsinformation som publiken behöver och på berättarens preferenser. En del filmer och böcker lägger tusentals ord på att presentera sin handling medan andra hoppar rakt in upptrappningen.

Upptrappning

I nästa stadie så börjar berättelsens tempo att öka och den centrala konflikten vilken handlingen i stort sett kretsar kring börjar trappas upp. Det här steget börjar ofta med att någonting sker i handlingen som triggar igång berättelsens huvudsakliga handling, något som på engelska brukar kallas för berättelsens ”inciting event”. Det är då som berättelsens publik förstår vad filmen eller boken verkligen handlar om. Den triggande händelsen är vad som sätter filmen eller boken i rörelse och gör så att en serie av situationer i berättelsen börjar eskalera, för att på så sätt bygga upp mer och mer spänning för att hålla publikens intresse vid liv. Upptrappningens roll är också att utveckla berättelsens huvudkaraktärer samtidigt som man låter de olika relationerna mellan karaktärerna fördjupas.

Klimax

Ett riktigt bra klimax bygger på allt det som hittills har introducerats i berättelsen, det vill säga handlingens centrala delar, konflikten, motiv och karaktärer, och sätter ihop alla de beståndsdelarna så att de möts och tillsammans når sin kulmen. Klimax är den punkt i filmen eller boken som har som mest spänning, och många gånger illustrerar klimax till exempel ett svårt och tufft val som berättelsens huvudkaraktär måste göra. Ett dåligt klimax, å andra sidan, kan göra publiken rejält besviken och till och med få tittarna eller läsarna att stänga av TVn eller kasta boken åt sidan. Man brukar säga att det är filmens eller bokens inledning som säljer in denna berättelse till publiken, medan det är klimax som säljer in författarens nästa berättelse till dem.

Avrundning

Avrundningen är det stadie som fungerar som en slags brygga mellan berättelsens klimax och dess slut. Vad behöver hända för att berättelsens huvudkaraktärer ska kunna nå ett lyckligt slut? Det som sker i det här stadiet av berättelsen sker på grund av hur klimax utspelade sig, till exempel som resultat av det tuffa valet och beslutet som huvudkaraktären tog. Under avrundningen så börjar berättelsens konflikt att nå en lösning, lösa ändar samlas upp, frågetecken redas ut och spänningen börjar skingras. Bara för att man har passerat klimax så betyder det dock inte att spänningen upphör helt. På engelska kallas det här stadiet för ”falling action”, vilket antyder att dramat inte är över än. Innan man når berättelsens slut så måste alla mindre under-handlingar och småkonflikter lösas, för att undvika publikens värsta mardröm cliffhangern.

Upplösning

Till sist kommer man fram till berättelsens slut, i den dramaturgiska kurvan kallat för upplösningen. En berättelses slut är inte alltid glatt, men upplösningen ska i vilket fall som helst knyta ihop säcken och på ett eller annat sätt visa för publiken hur berättelsen har förändrat huvudkaraktärerna och världen runt omkring dem. Så länge författaren inte siktar på att skapa en uppföljare till den här berättelsen så bör upplösningen och slutet se till så att det inte finns några ouppklarade frågetecken.

Skapa en berättelse med hjälp av den dramaturgiska kurvan

Att skriva en bok eller en film kan kännas som en stor utmaning och kan behöva en viss mängd skrivarteknik, motivation och fantasi, men med hjälp av den dramaturgiska kurvan som mall och struktur att luta sig mot så kan den här processen genast bli lite enklare.

1. Välj den dramaturgiska kurva som känns mest lockande

En dramaturgisk kurva kan som sagt ha olika många steg och stadier, även om fem stycken är det vanligaste antalet vilket är vad den ursprungliga versionen av kurva hade som Freytag tog fram på 1860-talet. Först behöver man börja fundera kring vilken typ av historia som man vill berätta. Ska berättelsen till exempel skildra huvudkaraktärens kamp med att möta en viss utmaning eller deras jakt efter kärleken? När man har ett hum om vilken slags historia som man vill berätta blir det lättare att fortsätta framåt i skrivprocessen.

2. Identifiera berättelsens början, mitt och slut

I steg två så börjar man att utveckla historiens huvudkaraktär eller huvudkaraktärer. Det är bra att få med så många beskrivande detaljer som möjligt så länge som detaljerna är relevanta för handlingen, så som exempelvis vad huvudkaraktärerna gör i berättelsen, kanske vad de jobbar med, varför de gör det de gör, hur deras relationer ser ut med mera. Det viktigaste är att tänka ut hur man ska förmedla vad alla de här detaljerna som beskriver huvudkaraktärerna tillsammans innebär och vad de bygger upp handlingen emot. Efter det här steget så bör man ha en relativt tydlig bild av vad som kommer utgöra berättelsens början, mittensektion inklusive upptrappningen och avrundningen, samt hur berättelsen ska sluta.

3. Sätt in berättelsens händelser i den dramaturgiska kurvan

När man använder sig av den dramaturgiska kurvan så kan det vara användbart att rent praktiskt rita upp ett fysiskt och visuellt diagram som representerar kurvans flöde och struktur. Sedan placerar man helt enkelt in berättelsens huvudsakliga händelser längs linjen i diagrammet, det vill säga någonstans på kurvan. När man sedan tittar på den här relativt enkla överblicken över sin berättelse så blir det också enklare att identifiera eventuella problem med berättelsen och inse vart det finns luckor som kan behöva fyllas.

Om man till exempel då skulle inse att ens inledande stadie, det vill säga anslaget, så kan det vara en bra idé att antingen slopa några av de idéerna eller omarbeta dem till att istället representera nya utvecklingar och event som kan placeras i upptrappnings-fasen.

4. Anpassa och redigera vid behov

Det finns naturligtvis inga skrivna regler eller lagar som säger att en berättelse måste följa Freytags traditonella dramaturgiska kurva, eller ens något snarlikt, till punkt och pricka. Varje historia är unik och en del historier behöver en lång introducerande inledning, medan andra historier lägger mer krut på till exempel upptrappning eller klimax. Det är helt enkelt tillåtet att ta sig friheten att vara flexibel och se vart ens unika berättelse bär.

Skillnaden mellan den dramaturgiska kurvan och andra kurvor

Det är inte alla gånger det känns så tydligt vad skillnaden är mellan den dramaturgiska kurvan och en berättelses handling, utan det kan ibland kännas som samma sak. Själva handlingen refererar till de individuella händelser som tillsammans skapar en berättelse, det vill säga det som sker i berättelsen. Den dramaturgiska kurvan, å andra sidan, är vad som skapar strukturen, avgör i vilken ordning som händelserna ska ske och skapar ett flöde som binder publiken och håller de intresserade igenom varje fas av berättelsen. Ibland så förekommer det också en viss förvirring när det gäller skillnaden mellan dramaturgi och karaktärskurva (narrative arc vs character arc).

För att jämföra de två så är det dramaturgin som sätter strukturen och utvecklingen för hela berättelsen, medan en karaktärskurva istället bara fokuserar på en specifik karaktär och den karaktärens utveckling under berättelsens gång. Dramaturgin är således extern och inkluderar samtliga karaktärer, medan karaktärsutvecklingen, eller kurvan för den specifika karaktären i fråga, är intern och bara inkluderar en person. En karaktärskurva brukar ofta bygga på att karaktären i fokus överkommer något slags hinder eller klarar av en utmaning, och därmed förändrar sitt synsätt på världen. Medan den dramaturgiska kurvan börjar sakta ner och avta och röra sig mot det avrundande stadiet så befinner sig karaktärskurvan på sin topp.

Det är då som karaktären når en avgörande vändpunkt i berättelsen, vilket exempelvis kan ske när personen i fråga lär sig något nytt, tar ett kritiskt beslut, får mera självinsikt eller berättar för någon i dess omgivning hur de verkligen känner. Det är framför allt berättelsens huvudkaraktärer som har en egen karaktärskurva, även om de mindre karaktärerna i bakgrunden såklart också kan utvecklas.

Kan den dramaturgiska kurvan appliceras på alla berättelser?

Generellt sett så följer de flesta berättelser den klassiska dramaturgiska kurvan, men det finns definitivt en del undantag. En del berättare, författare och filmskapare gör ett aktivt val om att inte följa den klassiska dramaturgin eftersom att just deras bok, film eller annan typ av historia inte kan berättas på det sättet. Andra väljer att modifiera den dramaturgiska kurvan för att den bättre ska passa deras berättelse, men låter kurvan fungera som en mall eller inspiration för att maximera publikens intresse.

Om man väljer att inte använda sig av den dramaturgiska kurvan så bör det dock alltid vara just ett aktivt val och inte en slump, och man bör ha en komplett förståelse för den traditionella kurvan för att ens kunna bestämma sig för att inte använda den. Man vill helt enkelt undvika att lägga upp och bygga sin berättelse på ett helt slumpmässigt vis.

Ett exempel

Ett exempel på en berättelse som är strukturerad enligt den klassiska dramaturgiska kurvan är Rödluvan. I dess inledande stadie, anslaget, får publiken lära sig en del bakgrundsinformation som till exempel att Rödluvan bor i en liten by precis vid skogen. Publiken får också veta att Rödluvan ska hälsa på sin mormor. Hon lovar att hon inte ska prata med några främlingar på vägen hem till sin mormor. Under upptrappningen bryter Rödluvan sitt löfte då hon berättar för vargen vart hon är på väg. Vargen tar en genväg hem till mormodern, varpå han sväljer henne, klär ut sig till henne och därefter inväntar Rödluvan.

När berättelsen når sitt klimax så upptäcker Rödluvan att mormodern i själva verket är vargen och ropar på hjälp. Under avrundningen räddas mormodern och vargen besegras. Under upplösningen inser Rödluvan att hon gjorde fel som inte höll sitt löfte och lovar att hon har lärt sig en läxa.

Slutsats – dramaturgiska kurvan

En stark dramaturgisk kurva ger också en stark berättelse och ett tydligt berättarflöde. Den klassiska kurvan består av fem stycken stadier: anslag (inledning), upptrappning, klimax, avrundning och upplösning (slut). Det finns även andra alternativa dramaturgier och kurvor, och det går också bra att till exempel lägga till fler dimensioner i en historia genom under-handlingar. Mindre handlingar som inte är centrala för handlingen kan till exempel handla om specifika karaktärer som inte är berättelsens huvudkaraktärer, och dessa kurvor kan se annorlunda ut än den centrala kurvan som berättelsen följer men ska gärna byggas upp av den klassiska dramaturgiska kurvans faser.

De kan också fungera som en twist som överraskar publiken, och ser till så att berättelsens centrala handling inte känns alltför förutsägbar. Även om de mindre handlingarna och kurvorna till en viss del är självständiga så bör de dock alltid framför allt syfta till att bidra till den huvudsakliga handlingen och dramaturgiska kurvan på något sätt. Den klassiska dramaturgiska kurvan kan användas inom litteraturen, teatern, film och även TV. När den används inom TV-serier så kan antingen varje avsnitt ha sin egen kurva eller så kan kurvan köpa kontinuerligt över en hel säsong eller serie.